När hjärtat svider sådär obeskrivligt mycket.
Verkligheten springer ifatt mig. Och jag orkar inte springa ifrån detta längre. Så istället så låtsas jag som att allting är bra, som att ingenting i min kropp gör det minsta lilla ont. Inga öppna sår. Inga sprickor. Inga ärr. Ingenting är förlorat. Ingenting som går att förlora iallafall. För jag är helt säker nu. Ingen tvivel alls. Inte en enda. För bara någon sekund sedan, så log jag. Utan att det ens fanns någonting att le åt. Andas ut. Andas in.Som vanligt, utan att tänka efter på vad som är rätt eller fel. Tänker efter och försöker få fram det positiva i mitt liv och inser att jag faktiskt har en fantastisk pojkvän som är allt jag någonsin velat ha, att jag har en familj som verkligen försöker och att jag har vänner som är mer än guld värda. Och jag ler igen. För jag räcker till, utan osäkerhet och misstro. Utan att kämpa och utan att försöka. Trygghet. Det här kan väl aldrig gå fel. Eller kan de göra det?
Leendet, som för bara en sekund fanns där. Inser att såren har blivit ärr som inte läker. Att glömma. En omöjlighet. Vänta in. Andas in. Andas ut. Tänka ett steg längre. Vad är det som händer? Fantasin rubbas totalt. Går inte att kontrollera. Jag räckte nog inte till ändå. jag räcker inte till. Ändra mina tankar och försöker förstå att jag borde vara glad för det jag har. Att jag egentligen borde vara den mest lyckligaste människan som satt sin fot på denna jord. Men någonting sätter stopp för mig just nu. Ångesten har tagit över hela min kropp och hela mitt sinne. Andas in. Andas ut. Det kommer att bli bra snart igen. Jag vet det. Imorgon när jag vaknar så kommer detta att vara glömt. Jag kommer att kunna vara glad. Jag kommer att kunna lé utan att fejka. Men just dessa tankar på nätterna, då det enda jag hör är hur klockan tickar och tystnaden. Just denna ensamheten. Just denna känslan av att sakna något så mycket att det gör ont i hela kroppen. Jag vill bara skrika. Jag vill bara få ur mig allting. Men det kommer att kännas bättre och jag kommer att få leva lyckligt. Snart. Jag vet det. För det kommer att komma en tid i mitt liv då jag slipper detta. Detta är bara en tillfällighet. Allting kommer att ordna sig. Kanske inte idag. Kanske inte imorgon. Men en vacker dag. Så lyssna på mig. Jag kommer att bli bra snart. Man måste bara ge det tid att få läka, man måste fa tid till att kämpa och ställa allting till rätta igen. Den dagen kommer allting att orda sig.
Farsan.
Slappdag.
I denna vita snö.
Varit jätte dålig med uppdateringen idag. Men kände inte att det fanns någonting att skriva om. Har bara varit hemma i princip. Eller följde med min lillasyster och hennes kompis för att möta deras andra kompis. Så ville dom att jag skulle ta med kameran. Så varför inte, hade ändå ingenting att göra. Så det är väl så min dag sett ut. Slappat, pluggat, fotat. Kul liv.
And I was a lonely girl.
Ska jag eller ska jag inte?
Jag har länge tänkt att pierca underläppen, men jag vet inte. Ska jag? Detta är en väldigt dålig photoshopad bild. Men jag ville mest bara få det att se någelunda ut. Att jag ska pierca tungan, det har jag redan bestämt mig för. Dock är jag sugen på underläppen också, och jag har hört ifrån andra att det gör ont. Så är det värt den smärtan? Vet inte!
Älskling.
Sitter och nördar framför datorn fortfarande. Pratar med älskling om egentligen ingenting speciellt. Redigerar bilder. Väntar på middagen. Och det står Tacos på matlistan idag. Underbart! Ja, vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Detta blev väl ett litet onödigt inlägg, antar jag. Men har ingenting bättre för mig. Sitta hemma en fredag. Kul? Nej. Men alla är så tråkiga.
Obeskrivligt fint.
Det är när jag ser videoklipp som dessa, som mycket känslor kommer fram. Man blir så glad. Det är när jag ser videoklipp som detta, som jag verkligen önskar att mitt hjärta var här i Stockholm hos mig. Nu, nu, nu! ♥ Åh, detta är så himlans fint.
Studion.
Hemkommen ifrån skolan nyss. Fotade i studio hela långa dagen, så denna dag var faktiskt rätt värd! Det är detta jag väntat på enda sedan jag började i denna skola. Så detta kommer bli skit roligt. Men idag var det bara lite test, så vi bara fotade lite random sådär. Eller ja, jag fotade väl mest, eftersom att dom andra ville stå framför kameran, haha. Men det var kul, ser fram emot Måndagens fotande då det blir lite mer på allvar.
Ett sådant där fenomen.
Det kanske kommer att komma ett fenomen i ditt liv som kommer att förändra allt. Ett fenomen som kommer att förändra hela din livssyn. Det kanske kommer att komma en punkt i ditt liv som kommer att få dig att vilja vända om, gå tillbaka till vad som var innan du nådde den där punkten. En punkt, en insikt, som får dig att vilja vara ovetandes igen för att vetandet gör ont. En punkt som du inte kan ta dig runt eller ifrån på något annat sätt än att gå rakt igenom den. För att du kan inte backa. Du kan inte spola tillbaka tiden. Det går inte. Du kan inte radera en vetskap ifrån ditt minne bara sådär. Så du måste genomgå det som fenomenet har att erbjuda dig. Och kanske kommer det att innebära att du får en helt ny livssyn. Kanske kommer såren av en kärlek få dig att se kärlek som någonting förkastligt, även fastän att kärleken i sig inte är förändrad, utan bara din syn på den. Och kanske kommer vetskapen av att dina föräldrar inte är dina äkta föräldrar att jaga dig i dina drömmar och förstöra hela ditt sätt att se på dem, även fastän att det inte ändrar någonting alls egentligen eftersom att det förflutna är förgånget och att de har varit dina föräldrar hela ditt liv oavsett ert oexisterande blodsband. Kanske kommer du att inse en dag att du är på ett sätt som du aldrig tidigare har insett vilket nästan får dig att vilja dö, även fastän att du har varit på samma sätt väldigt länge bara att du har saknat din självinsikt. Vetskapen som du får efter ett fenomen, efter att ha nått en punkt i ditt liv, efter en händelse, kommer kanske att förstöra dig lite. Och aldrig kan du nog radera den vetskapen som du får. Du vill kanske inte veta. För att det enklaste hade varit ifall du kunde spola tillbaka tiden för att radera det du precis har fått insikt av. Men det går inte, ska du veta. För att det förflutna kan möjligtvis vara något av de få ting som är bestående. Det som är sagt är det som är sagt. Det som är gjort är det som är gjort. Det som du har fått veta, är det som du har fått veta. Punkt.
Men din vetskap kommer inte bara att döda dig och få dig att vilja bygga en tidsmaskin för att göra dig ovetandes igen. Din vetskap kommer att bygga upp dig så som du är menad att byggas upp. Att veta är makt. Egentligen. För att även fastän att det är enklare att inte veta så kommer det inte att ta dig längre än vad vetskap kommer att ta dig. Dock, är den svåra vägen ganska ofta den mest givande vägen. Den svåra vägen är att våga veta. Den svåra vägen är att acceptera det du vet istället för att förneka det. Den svåra vägen är att inse att du någon dag kanske kommer att förändras på ett sätt som du inte var beredd på. För att kanske kommer du att bli den där blödiga romantikern som står nedanför din kärleks fönster och ber om nåd för att du för allt du är värd inte kan förlora denna människa, bara för att ett sådant fenomen som din äkta kärlek kom och slog dig i magen och gav dig en ny livssyn. Låt fenomenen förstöra dig, dra isär dig - för att sedan bygga upp dig igen och skapa om dig.
Du kära mattebok, väx upp och lös dina egna problem istället.
Daniel norberg.
Don't make a girl fall in love with you if your not ready to catch her.
Gått runt i extremt sköna kläder idag faktiskt. Fick lite bråttom imorse så slängde bara på mig lite. Hade iallafall kort dag idag. Eller ja, 3 lektioner. Satt med läraren och diskuterade lite av det nya schemat som börjar nästa vecka. Tror att vi fått iordning allting nu, så det är grymt skönt. För jag vägrar sluta halv 5 på en Fredag. Det gör jag verkligen inte. Så det känns bättre nu när han kunde försöka lösa det. Nu blir det plugg. Igen.
Animering.
Vad man har förändrats egentligen.
Tänk vad mycket som hänt under 4 års tid. Minns dessa år som igår. Sådär såg jag ut i nästan 3 år, sådär gick jag runt dagligen och struntade fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. En överblond och översminkad liten 14 åring som sprang runt och skrek efter uppmärksamhet. En liten 14 åring som gjorde så otroligt mycket dumheter. Men jag kan inte säga att jag ångrar det. Inte alls faktiskt. För det är en del av mitt liv, många har gått igenom detta, många kommer och gå igenom detta. Vissa kom aldrig dit. Men för mig, så betyder min fjortisperiod ändå väldigt mycket.
För aldrig hade jag träffat så många människor annars, för aldrig hade jag haft vissa av dom vänner som jag har nu. Om det inte varit för min fjortisperiod. Jag hade aldrig lärt mig av dom misstag jag faktiskt gjorde, jag hade aldrig fått uppleva så mycket som jag gjorde. Alltså jag kan rabbla upp så sjukligt mycket om just den tiden, så kanske borde strunta i det. Men oj så kul jag hade.
Minns då man hängde på Gröna lund hela sommaren 2008, minns hur mycket man lekte för att få all uppmärksamhet. Hur man satte sig på morgonen, innan man skulle dit och tog ett vanligt vitt linne och skrev en massa saker på det. Sitt nummer, sin playahead, massa olika ''citat''. Jag minns också hur dåligt jag lyssnade på mina föräldrar, att jag fullständigt struntade i vad dom sa till mig. Att jag flera gånger bara la på i örat på dom för att dom bad mig att komma hem. Att jag skrek och var en riktig jävla bitch emot dom. Det är någonting jag faktiskt ångrar nu i efterhand. För jag var riktigt elak.
Men nu 4 år senare så har allting förändrats rätt stort. Och man sitter ändå och tänker ''hur kunde jag se ut sådär? Hur kunde jag visa mig utanför dörren utan att skämmas?''. Och jag vet inte svaret själv. Förstår egentligen inte hur jag kunde tycka att det där var snyggt. Men tydligen så gjorde jag det. Och jag är glad för att jag fick den tiden i mitt liv iallafall. För jag hade roligt, jag levde livet. Precis som det ska vara. Och jag kommer alltid att kunna blicka tillbaka på den tiden och tänka ''Det var en bra tid det där''. En bra tid. Ja, en bra tid som har passerat. En bra tid som aldrig kommer att komma tillbaka igen.
Alltså vissa människor är inte friska i huvudet.
Nästa inlägg med ännu flera klagomål om människor som behandlar folk illa. Men seriöst, är detta okej verkligen? Inte i mina ögon iallafall. Fy satan vad hemskt. Usch vilka vidriga människor det finns i denna värld alltså. Hur tänker dom egentligen, sådär gör man inte. Inte emot någon människa.
Länkbyte.
Skolan tar kål på mig.
Hej på er. Eller hur jag nu ska börja detta inlägg? Är helt seg i huvudet, trött och alldeles för mätt. Sitter iallafall och försöker plugga lite svenska nu med en stor och underbar kaffe bredvid mig. Ligger sjukligt mycket efter med mina inlämningar, så borde väl göra klart dom så att det kommer in någon gång iallafall. Men det ska nog ordna sig. Sedan har jag ännu en svenska uppgift, ett matteprov att plugga till, ett samhällskunskaps prov OCH en bild läxa. Så det är väl bara att börja antar jag. Önska mig lycka till!
Tonight will be the night, that I will fall for you.
Måndag idag. Fett seg dag. Men åkte hem ifrån skolan, iprincip lika snabbt som jag kom dit. Kändes det som. Allt blev inte som det kanske var tänkt, men skit samma. Sitter iallafall hemma just nu, men tänkte ta och gå ut en stund ikväll, göra någonting roligt och värt av denna kväll. Så det blir det nog. Annars har jag tyvärr inte så mycket mer att berätta för er just nu. Tråkigt, jag vet.
Fruktansvärt.
Såg denna video för ett tag sedan. Men nu så såg jag den igen, på en blogg. Och jag blev precis lika arg och ledsen denna gång som förra gången. Om inte mer. Hur fan kan man göra såhär emot en annan människa? Till och med en människa som inte gjort dem ett jävla skit? En hemlös man. Han bara står där och ser ledsen ut. Han står där och gör inte ens motstånd. Hur kan man vara så förbannat hjärtlös? Jag får ont i hela magen och kroppen fylls av ilska när jag ser detta. Jag fattar inte, jag förstår verkligen inte folk som kan göra illa en människa så. En oskyldig liten gammal man. Usch. Dom borde skämmas på riktigt alltså.
Lite av bilderna ifrån fredagens fotande.
Här är några bilder ifrån Fredagen, då jag var ute och fotade lite. Blev rätt nöjd faktiskt. Dock är dessa bilder kanske lite tråkiga, eftersom att dom egentligen har samma tema allihopa. Allt är på naturen. Men det var det som jag fotade mest. Tog lite bilder på min lillebror också, men, annars tog jag bara sådana bilder som man ser här över.
They will never forget about you.
God morgon kids. Eller ska man kanske säga god eftermiddag? Vet inte. När jag vaknade imorse så var det hur mycket snö som helst, så jag bestämde mig redan då för att inte gå ut idag. Så det blir en innesittar dag. Kanske kan göra lite nytta här hemma istället. Ja, det tror jag att det blir. Annars har det inte hänt så mycket än. Vaknade 8 imorse, somnade om. Gick upp 11. Ja, sen bara degat runt.
Charmigt.
A game of shadows.
Kom nyss hem. Blev ju somsagt bio med min lillebror. Och han fick välja filmen. Vi såg Sherlock holmes - a game of shadows. Trodde filmen skulle vara as dålig. Men den gick över mina förväntningar faktiskt. Påvägen hem var det en massa blod vid busshållplatsen. Hade varit ett knivmord där, ungefär en halvtimme innan vi kom. Rätt läskigt faktiskt. Men vi kom hem utan problem iallafall. Skönt med en ganska så lugn kväll faktiskt.
Älskade lillebror.
Ett länkbyte.
Ziperall.
Onsdag.
Sovit en sådär två timmar nu. Kändes behövligt kanske. Skolan var rätt värdelös som vanligt, men hade en väldigt kort dag idag. Så egentligen borde jag väl inte klaga. Ska väl sätta mig och läsa våran svenska läxa lite fort så jag iallafall har gjort det. Sedan blir det mat! Och det luktar som om det blir pannkakor idag.
En väldigt fin vän.
Snart. Typ alldeles strax. Ungefär nu. Så ska jag ut och träffa en fin vän och ta en liten pratstund med henne. Blir väl promenad eller något mysigt. Väldigt kallt troligtvis, men jag behöver luft och sällskap. Så drar mig ut och fördriver tiden lite, hej så länge.
När ingen annan ser.
When boys...
WE HEART IT
Utvilad för en gångs skull.
20.34
Att plötsligt finna ljusglimtar i den gråaktiga världen.
Cause we made it all this way.
Walking on sunshine.
Jag kunde dö för dig, nu är du död för mig.
Sea world.
Bara för att jag precis har kommit igång med bloggandet och inte gjort ett skit idag. Så istället så lägger jag in lite bilder ifrån när jag var på Sea world i Orlando. För sisådär två veckor sedan. Bildbomb. Men alla säger ju att dem vill se mycket bilder, så nu ger jag er det!
En liten presentation om mig själv.
På dagarna så går jag i skolan, försöker att plugga så mycket som orken i kroppen klarar av. Och jag vill klara av skolan innerst inne, jag vill vara duktig och ha de där bra betygen, dock har jag aldrig varit en riktig pluggmänniska. Jag fotar en hel del också, men det kanske ni förstod, eftersom att jag går i en fotoklass. Sedan så umgås jag så mycket jag kan med mina fina vänner, är en väldigt sällskapssjuk människa och hatar att vara ensam med alla tankar inom mig. Ja, vad gör jag mer? Ingenting typ. Pluggar till körkoret och försöker få min kära mor att övningsköra med mig så mycket som möjligt. Men på sista tiden har det dock inte gått så bra. Nu börjar jag babbla om helt onödiga saker känner jag. Men hmm... mer då?
Jag har världens bästa pojkvän, och imorgon har vi varit tillsammans i 5 månader. Och det är den människan som får mig att orka stå på benen varje dag. Det är han som får mig att vilja gå upp på morgonen, när jag egentligen bara vill ligga kvar i sängen och inte se vad dagen har att erbjuda mig. Ja, som ni kanske förstår, så älskar jag denna människan mer än vad jag älskar någonting annat på denna jord. Han är mitt fina hjärta, som jag aldrig kommer att släppa taget om. Mina vänner betyder också extremt mycket för mig, självklart. Försöker att göra allt jag kan för att dem runt omkring mig ska må så bra som möjligt, för jag hatar att se folk må dåligt och lida. Utan vänner är livet inte värt så mycket känner jag. Man har ingen att skratta med, ingen axel att gråta mot när allt är åt helvete, ingen att skapa en massa minnen med. Enligt mig är vänner någonting väldigt viktigt. Dem finns där för dig i vått och torrt. Så ta vara på dem äkta vännerna, för förlorar du dem, så förlorar du någonting väldigt fint ifrån ditt liv. På tal om vänner. Hmm.. Mina vänner brukar säga att jag är en liten pratkvarn som man aldrig får tyst på, alltså älskar jag att prata och vara social med folk omkring mig. Så säger dem att jag är kort, jämt, i princip varje dag. Speciellt min pojkvän. Och att jag är klantig, och det måste jag väl erkänna att det är sant. Jag kan snubbla och ramla bara av att gå rakt på golvet, så ni förstår nog?. Okej, det var väl det kanske. Orkar inte rabbla upp allting. Så det där får duga, för idag. Och nu kommer jag inte på någonting mer att säga om mig själv, så jag avslutar min lilla presentation här och så får ni nöja er med detta. Så är det bara att fråga om det är någonting mera ni undrar, som jag har glömt att ta upp.
Vi ger detta en chans till.
