Så fint.
Something true.
När hjärtat svider sådär obeskrivligt mycket.
Verkligheten springer ifatt mig. Och jag orkar inte springa ifrån detta längre. Så istället så låtsas jag som att allting är bra, som att ingenting i min kropp gör det minsta lilla ont. Inga öppna sår. Inga sprickor. Inga ärr. Ingenting är förlorat. Ingenting som går att förlora iallafall. För jag är helt säker nu. Ingen tvivel alls. Inte en enda. För bara någon sekund sedan, så log jag. Utan att det ens fanns någonting att le åt. Andas ut. Andas in.Som vanligt, utan att tänka efter på vad som är rätt eller fel. Tänker efter och försöker få fram det positiva i mitt liv och inser att jag faktiskt har en fantastisk pojkvän som är allt jag någonsin velat ha, att jag har en familj som verkligen försöker och att jag har vänner som är mer än guld värda. Och jag ler igen. För jag räcker till, utan osäkerhet och misstro. Utan att kämpa och utan att försöka. Trygghet. Det här kan väl aldrig gå fel. Eller kan de göra det?
Leendet, som för bara en sekund fanns där. Inser att såren har blivit ärr som inte läker. Att glömma. En omöjlighet. Vänta in. Andas in. Andas ut. Tänka ett steg längre. Vad är det som händer? Fantasin rubbas totalt. Går inte att kontrollera. Jag räckte nog inte till ändå. jag räcker inte till. Ändra mina tankar och försöker förstå att jag borde vara glad för det jag har. Att jag egentligen borde vara den mest lyckligaste människan som satt sin fot på denna jord. Men någonting sätter stopp för mig just nu. Ångesten har tagit över hela min kropp och hela mitt sinne. Andas in. Andas ut. Det kommer att bli bra snart igen. Jag vet det. Imorgon när jag vaknar så kommer detta att vara glömt. Jag kommer att kunna vara glad. Jag kommer att kunna lé utan att fejka. Men just dessa tankar på nätterna, då det enda jag hör är hur klockan tickar och tystnaden. Just denna ensamheten. Just denna känslan av att sakna något så mycket att det gör ont i hela kroppen. Jag vill bara skrika. Jag vill bara få ur mig allting. Men det kommer att kännas bättre och jag kommer att få leva lyckligt. Snart. Jag vet det. För det kommer att komma en tid i mitt liv då jag slipper detta. Detta är bara en tillfällighet. Allting kommer att ordna sig. Kanske inte idag. Kanske inte imorgon. Men en vacker dag. Så lyssna på mig. Jag kommer att bli bra snart. Man måste bara ge det tid att få läka, man måste fa tid till att kämpa och ställa allting till rätta igen. Den dagen kommer allting att orda sig.
Ett sådant där fenomen.
Det kanske kommer att komma ett fenomen i ditt liv som kommer att förändra allt. Ett fenomen som kommer att förändra hela din livssyn. Det kanske kommer att komma en punkt i ditt liv som kommer att få dig att vilja vända om, gå tillbaka till vad som var innan du nådde den där punkten. En punkt, en insikt, som får dig att vilja vara ovetandes igen för att vetandet gör ont. En punkt som du inte kan ta dig runt eller ifrån på något annat sätt än att gå rakt igenom den. För att du kan inte backa. Du kan inte spola tillbaka tiden. Det går inte. Du kan inte radera en vetskap ifrån ditt minne bara sådär. Så du måste genomgå det som fenomenet har att erbjuda dig. Och kanske kommer det att innebära att du får en helt ny livssyn. Kanske kommer såren av en kärlek få dig att se kärlek som någonting förkastligt, även fastän att kärleken i sig inte är förändrad, utan bara din syn på den. Och kanske kommer vetskapen av att dina föräldrar inte är dina äkta föräldrar att jaga dig i dina drömmar och förstöra hela ditt sätt att se på dem, även fastän att det inte ändrar någonting alls egentligen eftersom att det förflutna är förgånget och att de har varit dina föräldrar hela ditt liv oavsett ert oexisterande blodsband. Kanske kommer du att inse en dag att du är på ett sätt som du aldrig tidigare har insett vilket nästan får dig att vilja dö, även fastän att du har varit på samma sätt väldigt länge bara att du har saknat din självinsikt. Vetskapen som du får efter ett fenomen, efter att ha nått en punkt i ditt liv, efter en händelse, kommer kanske att förstöra dig lite. Och aldrig kan du nog radera den vetskapen som du får. Du vill kanske inte veta. För att det enklaste hade varit ifall du kunde spola tillbaka tiden för att radera det du precis har fått insikt av. Men det går inte, ska du veta. För att det förflutna kan möjligtvis vara något av de få ting som är bestående. Det som är sagt är det som är sagt. Det som är gjort är det som är gjort. Det som du har fått veta, är det som du har fått veta. Punkt.
Men din vetskap kommer inte bara att döda dig och få dig att vilja bygga en tidsmaskin för att göra dig ovetandes igen. Din vetskap kommer att bygga upp dig så som du är menad att byggas upp. Att veta är makt. Egentligen. För att även fastän att det är enklare att inte veta så kommer det inte att ta dig längre än vad vetskap kommer att ta dig. Dock, är den svåra vägen ganska ofta den mest givande vägen. Den svåra vägen är att våga veta. Den svåra vägen är att acceptera det du vet istället för att förneka det. Den svåra vägen är att inse att du någon dag kanske kommer att förändras på ett sätt som du inte var beredd på. För att kanske kommer du att bli den där blödiga romantikern som står nedanför din kärleks fönster och ber om nåd för att du för allt du är värd inte kan förlora denna människa, bara för att ett sådant fenomen som din äkta kärlek kom och slog dig i magen och gav dig en ny livssyn. Låt fenomenen förstöra dig, dra isär dig - för att sedan bygga upp dig igen och skapa om dig.