Verkligheten springer ifatt mig. Och jag orkar inte springa ifrån detta längre. Så istället så låtsas jag som att allting är bra, som att ingenting i min kropp gör det minsta lilla ont. Inga öppna sår. Inga sprickor. Inga ärr. Ingenting är förlorat. Ingenting som går att förlora iallafall. För jag är helt säker nu. Ingen tvivel alls. Inte en enda. För bara någon sekund sedan, så log jag. Utan att det ens fanns någonting att le åt. Andas ut. Andas in.Som vanligt, utan att tänka efter på vad som är rätt eller fel. Tänker efter och försöker få fram det positiva i mitt liv och inser att jag faktiskt har en fantastisk pojkvän som är allt jag någonsin velat ha, att jag har en familj som verkligen försöker och att jag har vänner som är mer än guld värda. Och jag ler igen. För jag räcker till, utan osäkerhet och misstro. Utan att kämpa och utan att försöka. Trygghet. Det här kan väl aldrig gå fel. Eller kan de göra det?

Leendet, som för bara en sekund fanns där. Inser att såren har blivit ärr som inte läker. Att glömma. En omöjlighet. Vänta in. Andas in. Andas ut. Tänka ett steg längre. Vad är det som händer? Fantasin rubbas totalt. Går inte att kontrollera. Jag räckte nog inte till ändå. jag räcker inte till. Ändra mina tankar och försöker förstå att jag borde vara glad för det jag har. Att jag egentligen borde vara den mest lyckligaste människan som satt sin fot på denna jord. Men någonting sätter stopp för mig just nu. Ångesten har tagit över hela min kropp och hela mitt sinne. Andas in. Andas ut. Det kommer att bli bra snart igen. Jag vet det. Imorgon när jag vaknar så kommer detta att vara glömt. Jag kommer att kunna vara glad. Jag kommer att kunna lé utan att fejka. Men just dessa tankar på nätterna, då det enda jag hör är hur klockan tickar och tystnaden. Just denna ensamheten. Just denna känslan av att sakna något så mycket att det gör ont i hela kroppen. Jag vill bara skrika. Jag vill bara få ur mig allting. Men det kommer att kännas bättre och jag kommer att få leva lyckligt. Snart. Jag vet det. För det kommer att komma en tid i mitt liv då jag slipper detta. Detta är bara en tillfällighet. Allting kommer att ordna sig. Kanske inte idag. Kanske inte imorgon. Men en vacker dag. Så lyssna på mig. Jag kommer att bli bra snart. Man måste bara ge det tid att få läka, man måste fa tid till att kämpa och ställa allting till rätta igen. Den dagen kommer allting att orda sig.