Jag orkar inte plugga mera, nu räcker det. Jag ger upp för idag. Så istället så kollade jag igenom lite bilder på datorn och hittade massor av gamla bilder. Då jag var en såkallad fjortis. Då jag blonderade håret cirka 10 gånger under en sommar. Då jag hade en sjukt mycket mörkare foundation i ansiktet bara för att visa den där fjortisranden alla hade. Då jag tuperade håret så mycket att det såg ut som en stor lejonman. Då jag hade löshår som man såg alla clipsen på. Då foundation och idomin på läpparna var det man skulle ha. Och då fjällräven jackan var den jackan som alla ville ha.

Tänk vad mycket som hänt under 4 års tid. Minns dessa år som igår. Sådär såg jag ut i nästan 3 år, sådär gick jag runt dagligen och struntade fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. En överblond och översminkad liten 14 åring som sprang runt och skrek efter uppmärksamhet. En liten 14 åring som gjorde så otroligt mycket dumheter. Men jag kan inte säga att jag ångrar det. Inte alls faktiskt. För det är en del av mitt liv, många har gått igenom detta, många kommer och gå igenom detta. Vissa kom aldrig dit. Men för mig, så betyder min fjortisperiod ändå väldigt mycket. 

För aldrig hade jag träffat så många människor annars, för aldrig hade jag haft vissa av dom vänner som jag har nu. Om det inte varit för min fjortisperiod. Jag hade aldrig lärt mig av dom misstag jag faktiskt gjorde, jag hade aldrig fått uppleva så mycket som jag gjorde. Alltså jag kan rabbla upp så sjukligt mycket om just den tiden, så kanske borde strunta i det. Men oj så kul jag hade. 

Minns då man hängde på Gröna lund hela sommaren 2008, minns hur mycket man lekte för att få all uppmärksamhet. Hur man satte sig på morgonen, innan man skulle dit och tog ett vanligt vitt linne och skrev en massa saker på det. Sitt nummer, sin playahead, massa olika ''citat''. Jag minns också hur dåligt jag lyssnade på mina föräldrar, att jag fullständigt struntade i vad dom sa till mig. Att jag flera gånger bara la på i örat på dom för att dom bad mig att komma hem. Att jag skrek och var en riktig jävla bitch emot dom. Det är någonting jag faktiskt ångrar nu i efterhand. För jag var riktigt elak. 

Men nu 4 år senare så har allting förändrats rätt stort. Och man sitter ändå och tänker ''hur kunde jag se ut sådär? Hur kunde jag visa mig utanför dörren utan att skämmas?''. Och jag vet inte svaret själv. Förstår egentligen inte hur jag kunde tycka att det där var snyggt. Men tydligen så gjorde jag det. Och jag är glad för att jag fick den tiden i mitt liv iallafall. För jag hade roligt, jag levde livet. Precis som det ska vara. Och jag kommer alltid att kunna blicka tillbaka på den tiden och tänka ''Det var en bra tid det där''. En bra tid. Ja, en bra tid som har passerat. En bra tid som aldrig kommer att komma tillbaka igen.

Eftersom att jag började om bloggen och har rätt så tråkigt just nu, så tänkte jag köra en liten kort presentation om mig själv. Så okej, vem är jag? Egentligen så vet jag knappt det själv. Eller jo, ibland vet jag väl det. Men jag heter iallafall Pernilla Karlsson, kallas för en väldans många olika smeknamn. Som, Pillan, Pullan, Nilla, Mini, och ja... massor av sådana där ''kortis-smeknamn''. Men ett kärt barn har många namn, som jag brukar säga. Jag är iallafall 17 år gammal. Född den 28 Mars 1994. Bor i en liten förort som heter Hässelby. Jag är brunett, har blågröna ögon och är 158 centimeter över marken. Går andra året på GUC i Uppsala, med inriktning Foto. Trivs väldigt bra där, ibland iallafall. När lärarna inte förstör mina dagar med massa skit grejer. Ja, det var väl lite ytligfakta om mig kanske. Så vad finns det att säga mer om mig? Det var väl en ganska bra fråga antar jag.

På dagarna så går jag i skolan, försöker att plugga så mycket som orken i kroppen klarar av. Och jag vill klara av skolan innerst inne, jag vill vara duktig och ha de där bra betygen, dock har jag aldrig varit en riktig pluggmänniska. Jag fotar en hel del också, men det kanske ni förstod, eftersom att jag går i en fotoklass. Sedan så umgås jag så mycket jag kan med mina fina vänner, är en väldigt sällskapssjuk människa och hatar att vara ensam med alla tankar inom mig. Ja, vad gör jag mer? Ingenting typ. Pluggar till körkoret och försöker få min kära mor att övningsköra med mig så mycket som möjligt. Men på sista tiden har det dock inte gått så bra. Nu börjar jag babbla om helt onödiga saker känner jag. Men hmm... mer då?

Jag har världens bästa pojkvän, och imorgon har vi varit tillsammans i 5 månader. Och det är den människan som får mig att orka stå på benen varje dag. Det är han som får mig att vilja gå upp på morgonen, när jag egentligen bara vill ligga kvar i sängen och inte se vad dagen har att erbjuda mig. Ja, som ni kanske förstår, så älskar jag denna människan mer än vad jag älskar någonting annat på denna jord. Han är mitt fina hjärta, som jag aldrig kommer att släppa taget om. Mina vänner betyder också extremt mycket för mig, självklart. Försöker att göra allt jag kan för att dem runt omkring mig ska må så bra som möjligt, för jag hatar att se folk må dåligt och lida. Utan vänner är livet inte värt så mycket känner jag. Man har ingen att skratta med, ingen axel att gråta mot när allt är åt helvete, ingen att skapa en massa minnen med. Enligt mig är vänner någonting väldigt viktigt. Dem finns där för dig i vått och torrt. Så ta vara på dem äkta vännerna, för förlorar du dem, så förlorar du någonting väldigt fint ifrån ditt liv. På tal om vänner. Hmm.. Mina vänner brukar säga att jag är en liten pratkvarn som man aldrig får tyst på, alltså älskar jag att prata och vara social med folk omkring mig. Så säger dem att jag är kort, jämt, i princip varje dag. Speciellt min pojkvän. Och att jag är klantig, och det måste jag väl erkänna att det är sant. Jag kan snubbla och ramla bara av att gå rakt på golvet, så ni förstår nog?. Okej, det var väl det kanske. Orkar inte rabbla upp allting. Så det där får duga, för idag. Och nu kommer jag inte på någonting mer att säga om mig själv, så jag avslutar min lilla presentation här och så får ni nöja er med detta. Så är det bara att fråga om det är någonting mera ni undrar, som jag har glömt att ta upp.