Jag orkar inte plugga mera, nu räcker det. Jag ger upp för idag. Så istället så kollade jag igenom lite bilder på datorn och hittade massor av gamla bilder. Då jag var en såkallad fjortis. Då jag blonderade håret cirka 10 gånger under en sommar. Då jag hade en sjukt mycket mörkare foundation i ansiktet bara för att visa den där fjortisranden alla hade. Då jag tuperade håret så mycket att det såg ut som en stor lejonman. Då jag hade löshår som man såg alla clipsen på. Då foundation och idomin på läpparna var det man skulle ha. Och då fjällräven jackan var den jackan som alla ville ha.

Tänk vad mycket som hänt under 4 års tid. Minns dessa år som igår. Sådär såg jag ut i nästan 3 år, sådär gick jag runt dagligen och struntade fullständigt i vad folk tyckte och tänkte. En överblond och översminkad liten 14 åring som sprang runt och skrek efter uppmärksamhet. En liten 14 åring som gjorde så otroligt mycket dumheter. Men jag kan inte säga att jag ångrar det. Inte alls faktiskt. För det är en del av mitt liv, många har gått igenom detta, många kommer och gå igenom detta. Vissa kom aldrig dit. Men för mig, så betyder min fjortisperiod ändå väldigt mycket. 

För aldrig hade jag träffat så många människor annars, för aldrig hade jag haft vissa av dom vänner som jag har nu. Om det inte varit för min fjortisperiod. Jag hade aldrig lärt mig av dom misstag jag faktiskt gjorde, jag hade aldrig fått uppleva så mycket som jag gjorde. Alltså jag kan rabbla upp så sjukligt mycket om just den tiden, så kanske borde strunta i det. Men oj så kul jag hade. 

Minns då man hängde på Gröna lund hela sommaren 2008, minns hur mycket man lekte för att få all uppmärksamhet. Hur man satte sig på morgonen, innan man skulle dit och tog ett vanligt vitt linne och skrev en massa saker på det. Sitt nummer, sin playahead, massa olika ''citat''. Jag minns också hur dåligt jag lyssnade på mina föräldrar, att jag fullständigt struntade i vad dom sa till mig. Att jag flera gånger bara la på i örat på dom för att dom bad mig att komma hem. Att jag skrek och var en riktig jävla bitch emot dom. Det är någonting jag faktiskt ångrar nu i efterhand. För jag var riktigt elak. 

Men nu 4 år senare så har allting förändrats rätt stort. Och man sitter ändå och tänker ''hur kunde jag se ut sådär? Hur kunde jag visa mig utanför dörren utan att skämmas?''. Och jag vet inte svaret själv. Förstår egentligen inte hur jag kunde tycka att det där var snyggt. Men tydligen så gjorde jag det. Och jag är glad för att jag fick den tiden i mitt liv iallafall. För jag hade roligt, jag levde livet. Precis som det ska vara. Och jag kommer alltid att kunna blicka tillbaka på den tiden och tänka ''Det var en bra tid det där''. En bra tid. Ja, en bra tid som har passerat. En bra tid som aldrig kommer att komma tillbaka igen.